En varm vinter

Christina Wahldén är inte direkt känd för att skriva feel good-romaner, men En varm vinter är så nära man kan tänka sig att Wahldén kommer genren. En gnutta feel good gömmer sig faktiskt i denna roman, som dock också innehåller en del samhällskritik och en hel del familjeproblematik och identitetssökande.

18-åriga Alex föräldrar är nyskilda. De är ständigt i luven på varandra och beter sig som barnungar. Alex pappa har stuckit på semester med nya flickvännen för att vila upp sig efter skilsmässan och Alex mamma drar plötsligt till Indien för att gå yogakurs och finna sig själv. Lämnar bara en lapp på köksbordet och pengar för att köpa mat en månad. Bara så där! Detta får Alex att se rött, kan hennes föräldrar bete sig så ansvarslöst och bara skita i allt och dra så tänker hon banne mig inte vara sämre. Så Alex tar sina sparade körkortspengar och köper en halvårsbiljett till Australien. Skit i skolan, som börjar om bara ett par veckor. Den kan hon ta igen senare.

Och så lämnar Alex själv en lapp på köksbordet där hon skriver att hon stuckit till Australien för att lära sig surfa med hälsningen "Vi kanske ses".

Alex får ett riktigt backpackeräventyr! I Cairnes träffar Alex Ed, som pluggar i Sydney, och tillsammans sticker de ut och jobbar på ett sockerrörsplantage. Och därifrån sticker sen Alex till Bali för att lära sig surfa och blir inte bara kär i surfning utan också i sin surflärare.

Trots solsken, värme, förälskelser och salta vågor finns här ändå mörkare sidor i berättelsen. Medan Alex söker sig själv får hon också lära känna Australiens sorgliga historia och hur aboriginerna i generationer har särbehandlats och givits sämre förutsättningar. Och trots alla de fantastiska upplevelser Alex får vara med om förstår hon efter ett tag att hennes bekymmer inte försvinner bara för att hon inte längre är hemma. Det går inte att fly sina problem. Man kan resa så långt som till andra sidan jorden, men de svårigheter och problem man bär med sig kan man ändå aldrig resa ifrån.