Den sista utvägen

Är det en pedofil? Eller en inbrottstjuv? Det kanske bara är ett djur... ja, så måste det vara. Det finns säker många konstiga djur här ute i ingenstans. Men det är konstigt, skuggan verkade nästan flyta fram över marken. Mörkret måste ha spelat mig ett spratt. Mörkret. Mörkret i Vägsände är farligt, det är ingen tvekan om saken.

Av Karina Berg Johansson, Rabén och Sjögren

Efter månader nerbäddad i en obekväm sjukhussäng, drömmandes om civilisationen utanför fönstret så är det hit de skickade mig, till Vägsände? Bara namnet talar för sig självt; litet, obetydligt och ensamt.  Jag struntar i att den här dumma byn är min mammas - min döda mammas - barndomshem, jag ska härifrån. De där envisa advokaterna kan inte tvinga mig att stanna med moster Henry, jag kan klara mig själv! Här behövs ingen okänd släkting som tar hand om mig. Om jag har överlevt en bilolycka så kan jag överleva vad som helst, eller hur? Jag ökade takten så att cykelns hjul nästan lyfte från asfalten. Svetten började sakta rina nerför ryggen i takt med att solen sjönk närmare horisonten. Alla skuggorna smälte ihop tills landsvägen täcktes av ett oroväckande dunkel. Jag måste komma hem innan mörkret faller, annars kommer moster Henry flå mig levande. Flåsandes störtade jag förbi en oändlig skog, då buskarna i vägkanten exploderade  i en kaskad av löv och en mörk varelse störtade mot mig. Cykeln krängde till när jag duckade för de sylvassa klorna och en stickande smärta spred sig över pannan. I ögonvrån såg jag varelsen närma sig men jag stod som fastfrusen i marken. Jag kände en hand mot min axel när en vedervärdig stank sköljde över mig, och jag slog till. Med alla mina krafter slog jag ut i mörkret och kände hur mina naglar sjönk i i mjukt skin. Skriken ljöd mellan träden grenar...

Den sista utvägen påminde mig faktiskt väldig mycket om Twiligt i början, och det var antagligen därför som jag inte tyckte om det. Jag satt bara och väntade på att Edward skulle hoppa fram bakom ett hörn eller att Bella skulle ringa på dörren. Men, efter si sådär halva boken så var jag såld. All Twilight-feeling var som bortblåst och bokens rykte som skräckromans gjorde sig påmind, och jag älskade varje minut av det! Tyvärr så var det många tillfällen då jag var nära på att ge upp, i och med att första halvan var obotligt långdragen, men jag ångrar inte att jag plöjde igenom det. 

Antal sidor: 382     Betyg: Värt besväret!