En sekund i taget

Man kastas rakt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hedvig springer, hon flyr från sitt hem, från sin familj. Hon tar sin cykel och ger sig av, vart vet hon inte, hon vill bara bort. På vägarna stöter hon på döda människor och krockade bilar. I övrigt är det helt tyst och mörkt. Febern, som drabbade och utplånade hennes familj, spred sig som en löpeld i kvarteret, samhället, Sverige, kanske hela världen, och skonade ingen. Så vitt Hedvig vet är hon den sista människan kvar i livet. 

Hedvig kommer till en liten bondgård med två kor och två hästar, några får och några höns. Det är ett bra ställe att vara på om man vill överleva och Hedvig stannar. Sakta bygger hon upp en tillvaro för sig själv. Hon lär sig mjölka korna, elda i spisen, skörda potatis. Och livet på gården är drägligt, om än väldigt ensamt, och trots att hon försöker låta bli, kretsar Hedvigs tankar ständigt kring hennes familj. Fanns det något mer hon kunde ha gjort? Var det rätt att lämna dem? Varför blev hon själv inte sjuk? Framtiden känns också så väldigt oviss. Är det så här hennes liv kommer att se ut för alltid nu? Vad hände med att bli kär, få sin första kyss, bli vuxen och skaffa barn? Allt det där som betyder nåt i livet?

En dag kommer en annan tjej, Ella, till gården. Om de är två som har överlevt borde det finnas fler. Det är i varje fall vad Ella hoppas på. Men Hedvig vågar inte hoppas för mycket.

Sofia Nordins En sekund i taget väcker många tankar och har en både spännande och intressant handling. Hur skulle man själv reagera om man plötsligt tvingades byta sin bekväma vardag mot ett hård och slitsamt liv? Och skulle det kännas värt att leva om man var den sista människan i världen?